trulstorpsnygards

Idag har vi tagit en tur i Wallander-land, dvs. vi har varit på Österlen. Fast det är ju inte riktigt samma sak ändå. Österlen är en skarpt utstakad yta i sydöstra Skåne, som faktiskt har sin gräns från Nybroåns källa i Fyledalen, längs med ån ner till dess utflöde i Nybro i söder och i norr från Kivik över Fågeltofta och Tomelilla till Fyledalen. Så det så! Fast, som det även står i Wikipedia, i mäklareannonser och turistreklam har ju Österlen väldigt töjbara gränser, och kan då sträcka sig upp mot Kristianstad och bort mot Sjöbo.
I alla fall, vi fick ta en tur ner till Valleberga 37 som ligger utmed Sömmerskevägen, mitt föräldrahem. Eftersom jag hyr ut det till ett par som håller på att iordningställa en liten gård som de har köpt i Fröslöv, och behöver något boende för sina baltiska byggjobbare får vi själv ta hand om gräsklippning m.m. och det har ju verkligen inte blivit en gång i veckan, om man säger, så nu tyckte vi att det var dags. Dessutom måste till att börja med stallbyggnaden putsas om, och vi hade med en kille som skulle titta på det, och så ska väl det gå av stapeln till våren.
Som vanligt i Valleberga var det blåsigt, rejält blåsigt och söndersmulade löv och gräsklipp virvlade runt gräsklipparen när Mats körde runt där, men snyggt blev det, tänk så mycket en sån sak gör!
Jag rotade upp lite ogräs i den lilla rabatten vid framsidan av huset, faktiskt också den enda rabatten som finns kvar, men den ska jag försöka att hålla igång, det är ju liksom det man ser när man kommer in på gården. Och så grävde jag upp några till av alla de här förargliga skotten av alm och hylle som förra hyresgästen bara har hållt på att knipsa av med sekatör, varje gång jag ser en sån där avknipsad liten irriterande stubbe, så blir jag så förbannad att jag bara måste ha upp den så fort det går! Oftast står de inne vid husgrunden också, jag blir bara helt tokig, hur kan bara göra en sån sak som att knipsa av dem år efter år, de ska ju bort!!! Nu är det bara någon enstaka kvar, och de står bakom en jätterosenbuske, som först måste kapas ner, och det blir till våren.
Så när vi hade lastat gräsklipparen och gav oss av igen, såg det ändå riktigt OK ut på gården, fast, långt ifrån vad min mor hade kunnat godkänna, men det är en helt annan sak.
Kyrkogården i Valleberga var nästa mål och där behövde vi ändå bara plocka bort lite ogräs och räfsa, sedan var det snyggt där, blommorna var jättefina fortfarande, pelargonian hade många knoppar på gång, och de små kuddarna av vad nu de här blommorna heter, blommade lila och var jättefina. Nu ger det sig om det ska bli någon frostknäpp innan 1 nov, och Alllhelgona, för då får man ju dit och fixa något annat. Vi åkte därifrån mot Hedvigsdal, på vägen där vanen i Wallander-filmen "Innan frosten" sprängs, och än en gång smålog jag över scenerna från Valleberga kyrka där en Homo-vigsel ska hållas, som man befarar att attentatet riktar sig mot i filmen. En av mina vänner från bygden var ju med som statist i filmen, och när vi var på bio och såg den, utbrast jag bara mitt i filmen - men titta det är ju Kamilla! - så Mats högg mig snabbt i armen och sa ssch!! med eftertryck, ja, så kan det bli om man blir tillräckligt överraskad!
När vi var där hände ingenting sånt, kyrkogårdsvaktmästaren höll på och räfsade gångar, ett par damer var där i samma ärende som vi, snyggade till och gjorde fint på en grav, och i övrigt var det tyst och lugnt.
I min gamla skola, Valleberga Norra skola, som ligger mittemot kyrkan håller ju "Jolanta" Jonsered, dvs. Sanna Persson
och hennes familj på att bosätta sig,
fast det är nog inte med Göran, eller som hon säger Geran, jag gillar både henne och hela HIpp Hipp jättemycket, de är liksom "våra" på nåt sätt, Kajan är ju en person som finns på riktigt och som bor i vårt grannskap, det har ju Johan Wester också gjort ett tag, han bodde i Esarp några år, och säkert föddes många av deras figurer då. Tiffany Persson har ju satt Staffanstorp på kartan, så vi kan väl säga då att vi bor i Hipp HIpp-land.
Fast man får ju säga att Wallander nog har nått en större publik än Hipp Hipp, Ystad har ju verkligen ökat turisttillströmningen genom de här filmerna och även böckerna.
I alla fall så körde vi mot Hedvigsdal utan att vår bil sprängdes och ut över Örum och Hannas genom Bollerup mot Tomelilla. Bollerup såg lite stökigt ut, där håller man ju på att lägga om fjärrvärmen, och det grävs och bökas lite överallt, men det blir väl fint igen när de är färdiga.
Ingemar syntes inte till, men det var ju under skoltid, så han var väl på lektion.
Väl hemma igen klippte Mats vår egen gräsmatta, och så plockade vi ner studsmattan nu när den var torr, så är det gjort, det kändes bra, det är ju ändå inte direkt något hoppande på den nu om dagarna.

Idag är det redan den 4 oktober, och jag kan egentligen inte fatta att september är slut, hur kunde det gå så fort?! Efter gårdsbesöket på onsdagen i förra veckan åkte jag till Malmö med Bo från Naturskolan och vi hade tillsammans en information på Frans Suells-gymnasiet i en IVIK-klass, förberedande klasser för invandrarungdomar som inte har varit i Sverige så länge. Det var spännande, flera av ungdomarna kom från lantbruksmiljö i länder som Afganistan och Somalia, länder som åtminstone jag inte har någon annan erfarenhet av än krig och förtryck. Så kul att kunna ge de här killarna och tjejerna ord för sånt som de väl känner till på sitt eget språk, men inte har de svenska orden! Traktor var något främmande, de frågade om det inte fanns åsnor på gårdarna, bara en sån sak, så olika vi har det, men ändå lika, en kille kunde inte nog beskriva hur underbara meloner och tomater som odlades på hans farfars gård, han hade önskat att han kunde bjuda på oss, som han sa.
Det tråkiga den här dagen var att när jag kom ut från lektionerna hade någon vandaliserat min bil, båda vänsterdörrarna var in-bucklade, så arg, besviken och ledsen man blir!!
Ska inte vi lantisar kunna åka in till Malmö för ett par timmar utan att något sånt ska hända. Jag pratade med ett par killar utanför ingången till skolan, som sa att förövarna hade blivit sedda, men sedan försvunnit, troligtvis var de elever på skolan. Det där har jag ännu inte fått någon klarhet i, men på måndag ska min bil in till reparation.
Torsdagen var jag på möte med organisationsgruppen på LRF i Höör. Där behandlades en hel hög andrar frågor, men jag fick berätta lite om senaste tidens verksamhet med skolbesöken. Mötesdeltagarna fick även den fantastiska koberättelsen, och leenden och fniss spred sig i församlingen.
Fredagen, den 26, var det så dags för IVIK-klassen att komma ut på gården. Det var ganska dimmigt och busschauffören hade inte fått en helt korrekt vägbeskrivning så vi fick ta kontakt med honom per telefon, och så fick jag sticka iväg med bilen och visa vägen, sedan blev det däremot otroligt fint väder, soligt och jättehärligt, och de fick se lökfält, och lökupptagare, provsitta traktorerna, titta på nyuppkomna höstvete plantor och prata och fråga så mycket de ville. De var väldigt tacksamma och glada över att få ha gjort det här besöket och jag hörde även en kille som varit hemma från skolan och varit sjuk tidigare under veckan som sa - "Vilken tur att jag inte missade det här, det var ju jätteintressant!"-
När bussen gick vinkade alla och såg jätteglada ut, flera av dem hade tackat Per, lantbrukaren, personligt och även tagit i hand. De var helt enkelt jättenöjda.
Så i måndags 29 sept. var alltså sista besöksdagen. Det var en ganska stökig klass, jag hade ju varit hos dem i klassrummet veckan innan, så jag var ganska så förberedd på att det skulle bli stökigt  gå vilt till. Min kollega Eva på riks i Stockholm kom ner och följde med ut till gården, vi kom lite innan klasserna, så jag hann att förbereda både henne och Ann, vår gårdsvärd för dagen, för "Stökvarning"
Först när de kom ur bussen var det ganska lugnt och då passade Ann och jag på att ta den viktigaste informationen, om vad som odlas på gården m.m.
Sedan delade vi gruppen i två delar och Ann gick rundan med ena gruppen, och andra gruppen fick härja runt bland traktorer och maskiner. och så bytte vi sedan.
Därefter gick vi en sväng till hästarna, kaninen, tittade på ensilage, plog m.m. Häremellan hann de också med att slänga lite äpplen på varandra och brotta ner varandra på gräsmattan, puh, hur orkar man som lärare i en sån klass?!!
Bussen kom lite tidigare än beräknat men läraren tyckte att det var lika bra att de åkte, hon orkade nog inte längre.
Efteråt kom vi, Eva, Ann och jag överens om att det nog inte alltid är så lätt att vara lärare, men vi hoppas ändå att de lärde sig något, och fick lite upplevelser med sig tillbaka, i alla fall, kom vi fram till, så hade de i alla fall använt mycket energi och rört på sig! Man får försöka se det positiva i allt.